Brukar aldrig gråta!
Jag brukar aldrig och då menar jag aldrig gråta över filmer men nu har jag gjort det. Nu är jag jag tappat "oskulden" gällande det. Jag menar att jag har ju sett filmer såsom Pretty Woman och så men då har jag blivit tårögd men inte börjat gråta....
Filmen jag såg hette Love in Manhattan och är verkligen underbar. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Den handlar om "Garvin" som blir diagnoserad (om det nu heter så) med cancer och börjar gå på föreläsningar om döden på universitetet. Där träffar han "parker" som säger att hon själv är där för att det är intressant. Men det varken någon vet om edn andre är att de bär på den dödliga sjukdomen cancer. Tillsammans lever de ihop och utför saker de bara drömt om...tills den dagen då en av dom insjuknar........
Helt plötsligt har jag kommit och tänka på döden. Jag som alltid sett det som att det bara är när man är "gammal" man dör har nu insett att det finns nga garantier att man kommer leva tills man är 40 år. Visst vet jag att man inte alltid är gammal när ma dör men det är nog vanligare än man tror att "yngre dör" vilket är väldigt skrämmande. JAg själv hade två relativt nära släktingar som båsa dog i canser innan de ens blivit 60 år gammal och vetskapen om att det finns i släkten gör det ännu mer svårare att hantera detta. Hur känner ni inför döden? Hur skulle det kännas för er om att ni visste att från och med idag har ni tre månader kvar att leva?....Skriv gärna en komentar!
Filmen jag såg hette Love in Manhattan och är verkligen underbar. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Den handlar om "Garvin" som blir diagnoserad (om det nu heter så) med cancer och börjar gå på föreläsningar om döden på universitetet. Där träffar han "parker" som säger att hon själv är där för att det är intressant. Men det varken någon vet om edn andre är att de bär på den dödliga sjukdomen cancer. Tillsammans lever de ihop och utför saker de bara drömt om...tills den dagen då en av dom insjuknar........
Helt plötsligt har jag kommit och tänka på döden. Jag som alltid sett det som att det bara är när man är "gammal" man dör har nu insett att det finns nga garantier att man kommer leva tills man är 40 år. Visst vet jag att man inte alltid är gammal när ma dör men det är nog vanligare än man tror att "yngre dör" vilket är väldigt skrämmande. JAg själv hade två relativt nära släktingar som båsa dog i canser innan de ens blivit 60 år gammal och vetskapen om att det finns i släkten gör det ännu mer svårare att hantera detta. Hur känner ni inför döden? Hur skulle det kännas för er om att ni visste att från och med idag har ni tre månader kvar att leva?....Skriv gärna en komentar!
Kommentarer
Postat av: Lina D
Svar på din kommentar: haha! då är vi två då ;) du har ju nämnt mig så mkt så jag måste väl "ge tillbaka" OBS! menar det inte elakt x)
Postat av: Marie
Tack för kommentaren, känns bra att jag har någon att fråga :) Det är ju inte het säkert att det är gallsten, men det mesta tyder på det. Symptomen är inte jätteallvarliga än, men är det så att det blir värre med tiden eller kan det försvinna av sig självt?
Trackback
