Min upplevelse i Den fruktade "Magnetröntgen"
Har ni klaustrofobi läs då inte detta!
Ja i onsdags var det då dags för min vända på/i magnetröntgensmaskinen. Det började med att jag varken fick äta eller dricka på hela onsdags förmiddagen. Skulle vara på MR klockan 12.15 trodde vi. Pyttsan eller. Klockan 12.45 hade vi inte tid förräns. Jag hade tur som hade min underbara vän Louise med mig som stöd...var verkligen nervös. Kom till falun vid kvart över tolv tiden och då började vi med att hälsa på morfar som låg på hjärt avdelningen. Efter besöket gick vi till Röntgen avdelningen, påväg gick vi förbi BB och gud va söta alla små barn va...Kom i alla fall upp och fick byta om till någon löjlig blå skjorta då jag varken fick ha Bh. eller byxor på sig. En sköterska hjälpte mig upp på en brits och en läkare kom in med en plastmugg med vad jag trodde var vatten. "-Här får du en drink av mig" "-Seriöst säger jag?" "Drick det bara=P) och jag drack och det var det mest vedevärdiga jag någonsin druckit...tänk dig det beskaste du vet och dricka en hel platsmugg av det=S Drack i alla fall upp det och det var dags för mig att lägga mig på britsen. Fick ett par hörlurar med Rix FM vilket gjorde "resan" bara obehagligare då jag inte gillar "tryck" över öronen. Sköts i alla fall in och jag fick ren panik. känndes som det var 5 cm till "taket" och som om jag inte kunde andas. I 15 minuter låg jag där och den enda tanken som flög genom huvudet var att nu döör jag...varför vet jag inte. Och smaken i munnen var inte den bästa...
Det var en snabb resumè av vad som hände...J ville att jag skulle uppdatera så var väl "tvungen" att göra det<3
Kram<3<3
Ja i onsdags var det då dags för min vända på/i magnetröntgensmaskinen. Det började med att jag varken fick äta eller dricka på hela onsdags förmiddagen. Skulle vara på MR klockan 12.15 trodde vi. Pyttsan eller. Klockan 12.45 hade vi inte tid förräns. Jag hade tur som hade min underbara vän Louise med mig som stöd...var verkligen nervös. Kom till falun vid kvart över tolv tiden och då började vi med att hälsa på morfar som låg på hjärt avdelningen. Efter besöket gick vi till Röntgen avdelningen, påväg gick vi förbi BB och gud va söta alla små barn va...Kom i alla fall upp och fick byta om till någon löjlig blå skjorta då jag varken fick ha Bh. eller byxor på sig. En sköterska hjälpte mig upp på en brits och en läkare kom in med en plastmugg med vad jag trodde var vatten. "-Här får du en drink av mig" "-Seriöst säger jag?" "Drick det bara=P) och jag drack och det var det mest vedevärdiga jag någonsin druckit...tänk dig det beskaste du vet och dricka en hel platsmugg av det=S Drack i alla fall upp det och det var dags för mig att lägga mig på britsen. Fick ett par hörlurar med Rix FM vilket gjorde "resan" bara obehagligare då jag inte gillar "tryck" över öronen. Sköts i alla fall in och jag fick ren panik. känndes som det var 5 cm till "taket" och som om jag inte kunde andas. I 15 minuter låg jag där och den enda tanken som flög genom huvudet var att nu döör jag...varför vet jag inte. Och smaken i munnen var inte den bästa...
Det var en snabb resumè av vad som hände...J ville att jag skulle uppdatera så var väl "tvungen" att göra det<3
Kram<3<3
Brukar aldrig gråta!
Jag brukar aldrig och då menar jag aldrig gråta över filmer men nu har jag gjort det. Nu är jag jag tappat "oskulden" gällande det. Jag menar att jag har ju sett filmer såsom Pretty Woman och så men då har jag blivit tårögd men inte börjat gråta....
Filmen jag såg hette Love in Manhattan och är verkligen underbar. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Den handlar om "Garvin" som blir diagnoserad (om det nu heter så) med cancer och börjar gå på föreläsningar om döden på universitetet. Där träffar han "parker" som säger att hon själv är där för att det är intressant. Men det varken någon vet om edn andre är att de bär på den dödliga sjukdomen cancer. Tillsammans lever de ihop och utför saker de bara drömt om...tills den dagen då en av dom insjuknar........
Helt plötsligt har jag kommit och tänka på döden. Jag som alltid sett det som att det bara är när man är "gammal" man dör har nu insett att det finns nga garantier att man kommer leva tills man är 40 år. Visst vet jag att man inte alltid är gammal när ma dör men det är nog vanligare än man tror att "yngre dör" vilket är väldigt skrämmande. JAg själv hade två relativt nära släktingar som båsa dog i canser innan de ens blivit 60 år gammal och vetskapen om att det finns i släkten gör det ännu mer svårare att hantera detta. Hur känner ni inför döden? Hur skulle det kännas för er om att ni visste att från och med idag har ni tre månader kvar att leva?....Skriv gärna en komentar!
Filmen jag såg hette Love in Manhattan och är verkligen underbar. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Den handlar om "Garvin" som blir diagnoserad (om det nu heter så) med cancer och börjar gå på föreläsningar om döden på universitetet. Där träffar han "parker" som säger att hon själv är där för att det är intressant. Men det varken någon vet om edn andre är att de bär på den dödliga sjukdomen cancer. Tillsammans lever de ihop och utför saker de bara drömt om...tills den dagen då en av dom insjuknar........
Helt plötsligt har jag kommit och tänka på döden. Jag som alltid sett det som att det bara är när man är "gammal" man dör har nu insett att det finns nga garantier att man kommer leva tills man är 40 år. Visst vet jag att man inte alltid är gammal när ma dör men det är nog vanligare än man tror att "yngre dör" vilket är väldigt skrämmande. JAg själv hade två relativt nära släktingar som båsa dog i canser innan de ens blivit 60 år gammal och vetskapen om att det finns i släkten gör det ännu mer svårare att hantera detta. Hur känner ni inför döden? Hur skulle det kännas för er om att ni visste att från och med idag har ni tre månader kvar att leva?....Skriv gärna en komentar!
Ja=)
För första gången i mitt liv (eller nja inte men på ett väldigt långt tag...)har jag lyckats gå över 10000 steg=)
Idag har jag gått 10 459 steg och än är dagen inte slut. Var ut på en långprmenad (4,2 km) gick på 52 minuter med sendrag då och då så itne så illa =)
Så snart efter desperata hemmafruar blir et ett varmt skönt bad för mig. Tillsammans med en cosmopiltan tidning=)
Sommnade på soffan idag en timma. väldigt skönt och den timman var behövd. Var i Falun idag på mediahuset (högskola)
inte så roligt som jag förväntade mig. Men jag hade ju Louise till dagnes räddning=)´Blev lunch på China resturangen, vågar inte äta någon "fet" mat längra eftersom jag får så många anfall men snart är det dags för den där j**la magnetröntgen.
Nje nu blir det ett bad för mig=) Godnatt alla härliga människor<3
Kram<3
Louise du betyder grymt mkt!<3
Lina du oxå=P
Idag har jag gått 10 459 steg och än är dagen inte slut. Var ut på en långprmenad (4,2 km) gick på 52 minuter med sendrag då och då så itne så illa =)
Så snart efter desperata hemmafruar blir et ett varmt skönt bad för mig. Tillsammans med en cosmopiltan tidning=)
Sommnade på soffan idag en timma. väldigt skönt och den timman var behövd. Var i Falun idag på mediahuset (högskola)
inte så roligt som jag förväntade mig. Men jag hade ju Louise till dagnes räddning=)´Blev lunch på China resturangen, vågar inte äta någon "fet" mat längra eftersom jag får så många anfall men snart är det dags för den där j**la magnetröntgen.
Nje nu blir det ett bad för mig=) Godnatt alla härliga människor<3
Kram<3
Louise du betyder grymt mkt!<3
Lina du oxå=P
Snart är det dags....
....efter den "efterlängtade" MR-undersökningen *not*
Har fan ångest inför det. Jag hatar trånga utrymmen.
Jag hoppas verkligen de ser något nu så jag slipper ta fler prover, det ver tydligen så vi skulle gå vidare..
Får tydligen ta med en förälder eller vän in till rummet, funderar på att ta med en kompis. Blir så "jobbigt" med mamma. Någon som e intresserad;P
Kram<3
Har fan ångest inför det. Jag hatar trånga utrymmen.
Jag hoppas verkligen de ser något nu så jag slipper ta fler prover, det ver tydligen så vi skulle gå vidare..
Får tydligen ta med en förälder eller vän in till rummet, funderar på att ta med en kompis. Blir så "jobbigt" med mamma. Någon som e intresserad;P
Kram<3
MiniLov=)
Har haft ett litet minilov, GUD vad skönt.
Haft en relativt bra vecka. Måndagen var jag i skolan som vanligt och anja var med klassen på nån resa till Falun.
På Tisdag morgon klockan 06,45 var jag TVUNGEN att vara i Säter för då skulle Anja hem och man många tårar rann nerför ens kind (efteråt i alla fall) trodde aldrig jag skulle sakna henne så mycket<3 Och så klart glömmer hon kameran i våran bil, stackaren. De som skulle till Wasamuseèt och så. Men men. Tillbringade en timma hemma hos Louise innan vi tog bussen till Borlänge för att sedan åka tåg upp till Rättvik. Där var det konfirmationsläger, på stiftgården och jag kan lova er, F*n va kul jag hade.
Vid nio på kvällen var det disco, var väldigt blyg i början men vid halv tio började det släppa och jag ärligt ROCKADE loss. Men alla goda ting kommer med en tråkighet eller vad det nu är vad man brukar sägaoch så klart gjorde det det. Vid elva fick jag riktiga kramper i magen där jag opererades för inte så länge sen och de var hemska! Gick till ett rum bredvid och det kom bara mer och mer folk, gud vad jobbigt det var men Louise ringde tydligen en ambulans ( det var vuxna med åå) så vid halv tolv kom en ambulans och hämta upp mig och fy fan när folk stod och riktigt glodde när man gick där dubbelvikt. I alla fall skulle de sätt nål och ge mig smärtstillande. Gubben var ju tvungen att prova i handen fast jag sa att det aldrig funkar där och vem hade rätt? Jo JAG!
I alla fall fick jag morfin och sen bar det av mot Falun. Och jag kan lova er 45 minuter i en skumpig ambulans när allt snurrar är INTE roligt =P
Väl i Falun blev jag intagen på ett rum och vilade medans de tog blodtryck och puls.( Smärtan hade lagt sig efter morfinet). Det tog två timmar innan läkaren kom. När läkaren kommer och ska klämma och känna siäger man ju Aj om det gör ont. Det värsta var, jag vet inte hur jag ska förklara det men så här gick konversationen:
Läkaren: Jag ska bara känna lite
Jag: Aj
Louise: Tänk på Läkaren Nils nere i Stockholm
Läkaren: Ja jag hörde du legat på Astrid Lindgrens för inte så länge sen, vilka läkare hade du då?
Jag: Någon Niels
Läkaren: Ja någon Niels känner jag inte igen, jag kom hit för bara ett par veckor sedan jag jobbade där innan.
Tänk om han vetat vem Niels nu var! Fan va jag skämdes! Han var i alla fall världens goaste läkare och sa åt mig att komma tillbaka om jag fick ont eller feber. Han ville ha lagt in mig men jag var ju säker på att jag skulle orka upp till lägret dan efter men det är en historia för sig...
Valborg firade jag på UH med Louise-älskar dig gumman:)
Sen har helgen bara flytit på!
Kort sammanfattning:P
Ciao<3
Louise-av hela mitt hjärta<3
Haft en relativt bra vecka. Måndagen var jag i skolan som vanligt och anja var med klassen på nån resa till Falun.
På Tisdag morgon klockan 06,45 var jag TVUNGEN att vara i Säter för då skulle Anja hem och man många tårar rann nerför ens kind (efteråt i alla fall) trodde aldrig jag skulle sakna henne så mycket<3 Och så klart glömmer hon kameran i våran bil, stackaren. De som skulle till Wasamuseèt och så. Men men. Tillbringade en timma hemma hos Louise innan vi tog bussen till Borlänge för att sedan åka tåg upp till Rättvik. Där var det konfirmationsläger, på stiftgården och jag kan lova er, F*n va kul jag hade.
Vid nio på kvällen var det disco, var väldigt blyg i början men vid halv tio började det släppa och jag ärligt ROCKADE loss. Men alla goda ting kommer med en tråkighet eller vad det nu är vad man brukar sägaoch så klart gjorde det det. Vid elva fick jag riktiga kramper i magen där jag opererades för inte så länge sen och de var hemska! Gick till ett rum bredvid och det kom bara mer och mer folk, gud vad jobbigt det var men Louise ringde tydligen en ambulans ( det var vuxna med åå) så vid halv tolv kom en ambulans och hämta upp mig och fy fan när folk stod och riktigt glodde när man gick där dubbelvikt. I alla fall skulle de sätt nål och ge mig smärtstillande. Gubben var ju tvungen att prova i handen fast jag sa att det aldrig funkar där och vem hade rätt? Jo JAG!
I alla fall fick jag morfin och sen bar det av mot Falun. Och jag kan lova er 45 minuter i en skumpig ambulans när allt snurrar är INTE roligt =P
Väl i Falun blev jag intagen på ett rum och vilade medans de tog blodtryck och puls.( Smärtan hade lagt sig efter morfinet). Det tog två timmar innan läkaren kom. När läkaren kommer och ska klämma och känna siäger man ju Aj om det gör ont. Det värsta var, jag vet inte hur jag ska förklara det men så här gick konversationen:
Läkaren: Jag ska bara känna lite
Jag: Aj
Louise: Tänk på Läkaren Nils nere i Stockholm
Läkaren: Ja jag hörde du legat på Astrid Lindgrens för inte så länge sen, vilka läkare hade du då?
Jag: Någon Niels
Läkaren: Ja någon Niels känner jag inte igen, jag kom hit för bara ett par veckor sedan jag jobbade där innan.
Tänk om han vetat vem Niels nu var! Fan va jag skämdes! Han var i alla fall världens goaste läkare och sa åt mig att komma tillbaka om jag fick ont eller feber. Han ville ha lagt in mig men jag var ju säker på att jag skulle orka upp till lägret dan efter men det är en historia för sig...
Valborg firade jag på UH med Louise-älskar dig gumman:)
Sen har helgen bara flytit på!
Kort sammanfattning:P
Ciao<3
Louise-av hela mitt hjärta<3
Ojojoj då.....
....5082 steg än så länge. Det är inte illa det om man tänker på att jaghar legat på latsidan idag. Visserligen är inte kvällen slut ännu så ett par hundra till lär det väl hinna bli=) Då är jag lycklig i alla fall. OKej visst ha jag gått en promenad men den var inte lång den.
Visserligen är jag jätteglad att klädet blivit för stora och inte för små som alltid skedde förut. Att jag tagit tag i det för att skaffa mig själv ett hälsosammare liv och för att kunna må bättre. Och det gör jag men jag har insett nu i efterhand att det kanske blev för många kilon på en gång. Jag har börjat "lossa" så mycket hår och mina naglar bara skär sig och det är ju ett tecken och visst kan man ta nå tabletter men jag och tabletter? Det är en historia för sig själv....
Aja man ska ju inte klaga nu är det redan gjort eller hur=)
Louise jag saknar dig enormt<3
Puss<3
Visserligen är jag jätteglad att klädet blivit för stora och inte för små som alltid skedde förut. Att jag tagit tag i det för att skaffa mig själv ett hälsosammare liv och för att kunna må bättre. Och det gör jag men jag har insett nu i efterhand att det kanske blev för många kilon på en gång. Jag har börjat "lossa" så mycket hår och mina naglar bara skär sig och det är ju ett tecken och visst kan man ta nå tabletter men jag och tabletter? Det är en historia för sig själv....
Aja man ska ju inte klaga nu är det redan gjort eller hur=)
Louise jag saknar dig enormt<3
Puss<3
Vill ut och gå
Vill ut och gå. Vill ut och röra på mig det var ett tag sedan. Haha, jag och Louise (ängeln i mitt liv) som lovade oss själv att gymma en timme om dagen när vi var i Stockholm. Det lyckades vi jättebra med;P så länge inte lite promenader i sjukhusets korridorer räknas,haha:P
Louise är Ängeln i mitt liv och utan henne skulle livet inte var värt att leva.(visst är jag en riktig fjortis nu va*not*)
Men det är sant. Utan henne blir inte skolan rolig utan dagen går bara trögt fram och man känner sig ensam. Och ni ska veta vilken ängel hon var i Stockholm, när jag som är så spruträdd blev stucken gång på gång på gång. Hon höll min hand och as att allt skulle bli bra när jag hade som ondast. Och hur hon satt och läste sagor för mig medans jag var hög på¨morfin allt för att jag skulle må bra. Eller hur hon försöktre *host host* hålla sig för skratt när dansken lyssnade på mina lungor, haha!
Louise jag älskar dig över allt annat och du är den bästa vän jag haft och någonsin kommer få!
Jag vill inte bråka med dig mitt hjärta går i tusen bitar men det fixar sig alltid, eller hur. Det är ju vi! Louise och Josefine4-ever<3
Louise är Ängeln i mitt liv och utan henne skulle livet inte var värt att leva.(visst är jag en riktig fjortis nu va*not*)
Men det är sant. Utan henne blir inte skolan rolig utan dagen går bara trögt fram och man känner sig ensam. Och ni ska veta vilken ängel hon var i Stockholm, när jag som är så spruträdd blev stucken gång på gång på gång. Hon höll min hand och as att allt skulle bli bra när jag hade som ondast. Och hur hon satt och läste sagor för mig medans jag var hög på¨morfin allt för att jag skulle må bra. Eller hur hon försöktre *host host* hålla sig för skratt när dansken lyssnade på mina lungor, haha!
Louise jag älskar dig över allt annat och du är den bästa vän jag haft och någonsin kommer få!
Jag vill inte bråka med dig mitt hjärta går i tusen bitar men det fixar sig alltid, eller hur. Det är ju vi! Louise och Josefine4-ever<3
Engla
En fråga jag fått från mångasläktingar och kompisar som inte bor här nära med mig är frågor om den försvunna flickan Engla. OCh visst är det hemskt, man blir ju mörkrädd. Visserligen bor jag 2-2,5 mil därifrån det hände men det är ändå läskigt. Hoppas de hittar henne snart. Det är alltid tragiskt när någon försvinner och speciellt en 10 årig flicka. (Skänk en tanke<3)
Idag blev jag av med stygnen skönt men ändå obehagligt. Hoppas det inte blir ärr bara för det är mitt på magen och jag vill inte helst gå runt i bikini med fyra ärr lite varstans.
Det var alt för mig, nu!
Puss<3
Idag blev jag av med stygnen skönt men ändå obehagligt. Hoppas det inte blir ärr bara för det är mitt på magen och jag vill inte helst gå runt i bikini med fyra ärr lite varstans.
Det var alt för mig, nu!
Puss<3
Aftonbladet
Satt och läste tidningen för en stund sedan och tittade in på Kropp & Hälsa delen. Då har de satt ut en annons att de vill att man mejlar in om man drabbats av gallsten i yngre år, 45år. JAg är nu 14 och oprerade ju bort den för en vecka sedan bara så jag funderar på att skriva, men vad ska ja skriva? Det är ju det som är det svåra! HJÄLP!
Bild: Aftonbladet
Bild: Aftonbladet
