Jag kan erkänna...
Idag trivs jag med mig själv...Idag kan jag säga att jag mår bra, jag klara mig utan det...Idag kan jag kalla mig själv vacker och komma ur provhytten med ett leende på läpparna istället för en mascara som kladdar och lämnar svart ränder i ansiktet...idag kallar jag mig själv inte fet idag kallar jag mig vacker, jag duger som jag är...
( Detta var jag för ett år sedan och jag kan lova er jag var ännu större vid jul då jag bestämde mig att nu fick det räcka...)
Jag drabbades av det som idag kallar en depression...En deprission som jag mådde så dåligt under, jag skar mig ville inte leva, det enda jag gjorde i princip var att ligga på mitt rum och titta på TV. Jag var expert på att trösta äta, mackor kakor dricka cola mm. Så häll det på i nästan ett halvår av mitt liv. Jag gick i sjunan och missade 3/4 av vårterminen.
Varför jag väljer att skriva om detta är för att jag vill berätta att man klarar av allt man vill, bara man bestämmer sig för det. Jag började en vecka innan jul på Cambridgekuren. Jag var inte ute efter att köra flera veckor i sträck utan ett par veckor bara för att komma igång. Och jag lcykades...i två dagar. Jag hade stöd och uppsikt av föräldrar och en konsulent som peppade mig och det var inga problem förutom att man varannan dag var tvungen att dricka som fibrer som man blandade i vattnen...detta blev som att dricka linfrön. OCh det jag kunde svälja det kom upp igen. Jag blev då så ledsen så ledsen men la av, det skulle gå på ett eller annat sätt.
Dagen innan julafton drabbades jag av mitt första gallstens anfall fast vi dock inte visste att det var det under denna tidpunkt. Jag hade inte ätit speciellt mycket onyttigt och något grymt ont i magen men mamma kom med orsaken att man kan ha "magknip" lite varstans i magen. Och jag uthärdade den timmen som detta anfall varade. Men jag bestämde mig för att ta det försiktigt resterande dagar för jag ville inte få "magknip" igen. Och det var när jag såg korten från julafton bestämde jag mig att så här ska det inte vara längre. Jag vill inte längre vara den "feta" i familjen och skämas var jag än går... Sagt och gjort. Jag gav mig själv nyårslöften om att:
* Inte äta godis
*Inte dricka dricka
* Äta en frukt om dagen
*Inte äta chips
* Göra så många situps och hantelövningar var dag vad vikten visade på...(säg att jag vägde X ena dagen då gjorde jag X antal...när jag gick ner till Y gjorde jag endast Y varje dag)
Och jag började genast. Med småövningar men med stora förändringar i kosten. 2 Januari var vi på McDonalds och åt...Istället för dricka tog jag ramlösa och istället för pomfritts tog jag minimorötter... Under kommande vecka märkte jag inte resultat och blev sur och bestämde mig för att "svälta" mig själv något jag verkligen ångrar att jag försökte. Det enda jag åt under en veckas tid var 12 apelsiner och drack X liter med Loka och jag kan lova er jag mådde inte bra. Efter en vecka sa mamma stopp och tvingade mig att äta...Det enda jag orkade var att ligga på soffan, jag kallsvettades, frös, började tappa hår och må illa. Och till och med jag insåg att så här kunde jag inte ha det. Jag började om från början och åt regelbundet började vara med på idrotten på skolan trots knä"skadan" och jag tappade 5 kilon på 2,5 vecka. Jag åt men inte mycket. Detta slutade med en avtuppning i oklädningsrummet efter idrotten men det är en historia för sig...
Jag var så stolt över mina 5 kilon!
Men så en fredag i slutet på Januari hade jag och en vän lite mysigt och bakade muffins och hade oss. Jag hade bestämt mig att unna mig detta efter en hel månad utan godsaker. Vi gjorde stora maffiga muffins och det blev pizza till kvällsmat, jag förtjänade det tyckte jag och åt med måttlig mängd... Men det skulle jag inte gjort. När klockan började närma sig midnatt fick jag sådant där "magknip" och gick upp till mamma. Bad henne massera mig på ryggen och prata med mig så jag kunde "lugna ner mig" (har väldigt lätt för att stressa upp mig när jag känner mig annorlunda) Jag tyckte smärtorna avtog och gick ner till mitt rum för att lägga mig men lika fort som de kom var de tillbaka och då bokstavligt skrek jag på mamma som kom ner och fortsatte massera och massera mig. Efter en timmes masserande och (liter) med tårar ville jag ut för nu fick jag inte luft kändes det som. Mamma kunde ju inte göra annat än att klä på sig och följa mig ut och hjälpte det? Nej! Jag rullade runt i slasken (sant) och bara skrek att jag inte orkade mera. Mamma satt i den där j****kön till sjukvårdsrådgivningen men kom aldrig fram så det blev ett besök på akuten.
Där "antog" de att de rörde sig om gallan då min mamma hade gallsten för då ca ett år sedan. Och ja la av med allt som hade med fett att göra. Jag vägde mig inte utan fortsatte bara och vara nyttig. Men på sportlovet var det dags igen för ett sjukhusbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus efter ett anfall i Stockholm och då var jag tvungen att väga mig. Och vad jag skämdes. Jag skämdes så, skulle jag upp på vågen inför Louise (även om jag visste att hon inte "älskar" mig för vikten...att hon skulle fly när hon såg vad jag hamnat...) och en sjuksköterska? Men jag hade inget val eller hur? Och jag gjorde det...Trots smärtan log jag när jag såg att jag tappat yttligare 2 kilon!
Detta gjorde mig enormt peppad.
Anfallen fortsatte och likadant gjorde vikten som minskade för var vecka...
När jag fick gallsten fastställt var jag lyckligare än någonsin, de hade äntligen hittat felet...nu skulle kanske allt lösa sig?
Nej det krävdes en veckas av anfall varje dag och en akutoperation innan det löste sig.
Efter operationen började jag igen och gå och äta nyttigt och nu 6 månader senare minus 2 (4 månader) har jag tappat hela 15 kilo, 20 cm på magen och 15 cm runt midjan står jag här idag...lycklig och mår bra. Nu är inte mitt mål längre att se till att gå ner i vikt utan att hålla den och det gör jag men jag tappar samtidigt. Och jag ser fortfarande mig själv som samma person. Mina släktingar jag träffade på Jul träffade jag i maj senast och de kände inte igen mig. Dels hade jag färgat håret mm men de frågade mina föräldrar var Josse var fastän jag stod 10 meter bort och vinkade. Det är sådant som har fått mitt självförtroende stärkt! Orden jag får höra om hur vacker jag har blvit...jag är fortfarande samma människa fast i en mer "slimmad" verision. Visserligen vill jag än tappa ett par kilon men jag ser det inte längre som ett måste...=)
Jag är gärna den som stöttar andra nu! För jag har gått igenom ett helvete men ändå det bästa i mitt liv. Det tråkiga var nog att man har lättare att drabbas av gallsten om man går ner i vikt fort och får då dtörre besvär sa dom...jo tack tappade 10 kilon och anfallen blev värre..jo tack jag vet=) Ville ju gå ner i vikt för att undvika dem....Att berätta det här på bloggen där i snitt 15 personer läser varje dag är jobbigt men det känns bättre som jag avslutat ett kapitel av mitt liv och kan gå vidare och slippa tänka tillbaka på allt. Jag har blivit en helt ny människa känns det som. Så är ni en av de som ger upp och tror det inte funkar bara för ni inte klarar dessa påhittade dieter...ge inte upp hoppet gör inte som jag men jag är ett livslevande exempel på att det går med viljan...
Jag mådde på nytt dåligt för inte alls länge sedan och började skära mig och ville inte längre leva. Detta på grund av ett "bråk" "vänner" emellan men jag sa till mig själv att har jag klarat detta som var mitt livs stora uppdrag ja då skulle jag då fan klara detta och med stöd av lärare, underbara vänner och familj så tog jag mig igenom detta och idag ser jag mig själv som en glad tjej som äntligen kan fortsätta leva livet, en tjej som härdan efter inte tar åt mig skit av andra utan går min egen väg. En tjej som inte ställer sig på någons sida och kan bevisa hur stark hon verkligen är!
Kramar till alla underbara människor där ute <33
Jag och en kompis hade en diskution...bara för utsidan ändras betyder inte deta att insidan förändras...Om en person tappar 10 kilo medan en annan går upp 10 kilo är de exakt samma personer men har "bytt" kroppsform precis som en klädstil...och inte ändras personens inre på grund av n klädstil??
( Detta var jag för ett år sedan och jag kan lova er jag var ännu större vid jul då jag bestämde mig att nu fick det räcka...)
Jag drabbades av det som idag kallar en depression...En deprission som jag mådde så dåligt under, jag skar mig ville inte leva, det enda jag gjorde i princip var att ligga på mitt rum och titta på TV. Jag var expert på att trösta äta, mackor kakor dricka cola mm. Så häll det på i nästan ett halvår av mitt liv. Jag gick i sjunan och missade 3/4 av vårterminen.
Varför jag väljer att skriva om detta är för att jag vill berätta att man klarar av allt man vill, bara man bestämmer sig för det. Jag började en vecka innan jul på Cambridgekuren. Jag var inte ute efter att köra flera veckor i sträck utan ett par veckor bara för att komma igång. Och jag lcykades...i två dagar. Jag hade stöd och uppsikt av föräldrar och en konsulent som peppade mig och det var inga problem förutom att man varannan dag var tvungen att dricka som fibrer som man blandade i vattnen...detta blev som att dricka linfrön. OCh det jag kunde svälja det kom upp igen. Jag blev då så ledsen så ledsen men la av, det skulle gå på ett eller annat sätt.
Dagen innan julafton drabbades jag av mitt första gallstens anfall fast vi dock inte visste att det var det under denna tidpunkt. Jag hade inte ätit speciellt mycket onyttigt och något grymt ont i magen men mamma kom med orsaken att man kan ha "magknip" lite varstans i magen. Och jag uthärdade den timmen som detta anfall varade. Men jag bestämde mig för att ta det försiktigt resterande dagar för jag ville inte få "magknip" igen. Och det var när jag såg korten från julafton bestämde jag mig att så här ska det inte vara längre. Jag vill inte längre vara den "feta" i familjen och skämas var jag än går... Sagt och gjort. Jag gav mig själv nyårslöften om att:
* Inte äta godis
*Inte dricka dricka
* Äta en frukt om dagen
*Inte äta chips
* Göra så många situps och hantelövningar var dag vad vikten visade på...(säg att jag vägde X ena dagen då gjorde jag X antal...när jag gick ner till Y gjorde jag endast Y varje dag)
Och jag började genast. Med småövningar men med stora förändringar i kosten. 2 Januari var vi på McDonalds och åt...Istället för dricka tog jag ramlösa och istället för pomfritts tog jag minimorötter... Under kommande vecka märkte jag inte resultat och blev sur och bestämde mig för att "svälta" mig själv något jag verkligen ångrar att jag försökte. Det enda jag åt under en veckas tid var 12 apelsiner och drack X liter med Loka och jag kan lova er jag mådde inte bra. Efter en vecka sa mamma stopp och tvingade mig att äta...Det enda jag orkade var att ligga på soffan, jag kallsvettades, frös, började tappa hår och må illa. Och till och med jag insåg att så här kunde jag inte ha det. Jag började om från början och åt regelbundet började vara med på idrotten på skolan trots knä"skadan" och jag tappade 5 kilon på 2,5 vecka. Jag åt men inte mycket. Detta slutade med en avtuppning i oklädningsrummet efter idrotten men det är en historia för sig...
Jag var så stolt över mina 5 kilon!
Men så en fredag i slutet på Januari hade jag och en vän lite mysigt och bakade muffins och hade oss. Jag hade bestämt mig att unna mig detta efter en hel månad utan godsaker. Vi gjorde stora maffiga muffins och det blev pizza till kvällsmat, jag förtjänade det tyckte jag och åt med måttlig mängd... Men det skulle jag inte gjort. När klockan började närma sig midnatt fick jag sådant där "magknip" och gick upp till mamma. Bad henne massera mig på ryggen och prata med mig så jag kunde "lugna ner mig" (har väldigt lätt för att stressa upp mig när jag känner mig annorlunda) Jag tyckte smärtorna avtog och gick ner till mitt rum för att lägga mig men lika fort som de kom var de tillbaka och då bokstavligt skrek jag på mamma som kom ner och fortsatte massera och massera mig. Efter en timmes masserande och (liter) med tårar ville jag ut för nu fick jag inte luft kändes det som. Mamma kunde ju inte göra annat än att klä på sig och följa mig ut och hjälpte det? Nej! Jag rullade runt i slasken (sant) och bara skrek att jag inte orkade mera. Mamma satt i den där j****kön till sjukvårdsrådgivningen men kom aldrig fram så det blev ett besök på akuten.
Där "antog" de att de rörde sig om gallan då min mamma hade gallsten för då ca ett år sedan. Och ja la av med allt som hade med fett att göra. Jag vägde mig inte utan fortsatte bara och vara nyttig. Men på sportlovet var det dags igen för ett sjukhusbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus efter ett anfall i Stockholm och då var jag tvungen att väga mig. Och vad jag skämdes. Jag skämdes så, skulle jag upp på vågen inför Louise (även om jag visste att hon inte "älskar" mig för vikten...att hon skulle fly när hon såg vad jag hamnat...) och en sjuksköterska? Men jag hade inget val eller hur? Och jag gjorde det...Trots smärtan log jag när jag såg att jag tappat yttligare 2 kilon!
Detta gjorde mig enormt peppad.
Anfallen fortsatte och likadant gjorde vikten som minskade för var vecka...
När jag fick gallsten fastställt var jag lyckligare än någonsin, de hade äntligen hittat felet...nu skulle kanske allt lösa sig?
Nej det krävdes en veckas av anfall varje dag och en akutoperation innan det löste sig.
Efter operationen började jag igen och gå och äta nyttigt och nu 6 månader senare minus 2 (4 månader) har jag tappat hela 15 kilo, 20 cm på magen och 15 cm runt midjan står jag här idag...lycklig och mår bra. Nu är inte mitt mål längre att se till att gå ner i vikt utan att hålla den och det gör jag men jag tappar samtidigt. Och jag ser fortfarande mig själv som samma person. Mina släktingar jag träffade på Jul träffade jag i maj senast och de kände inte igen mig. Dels hade jag färgat håret mm men de frågade mina föräldrar var Josse var fastän jag stod 10 meter bort och vinkade. Det är sådant som har fått mitt självförtroende stärkt! Orden jag får höra om hur vacker jag har blvit...jag är fortfarande samma människa fast i en mer "slimmad" verision. Visserligen vill jag än tappa ett par kilon men jag ser det inte längre som ett måste...=)
Jag är gärna den som stöttar andra nu! För jag har gått igenom ett helvete men ändå det bästa i mitt liv. Det tråkiga var nog att man har lättare att drabbas av gallsten om man går ner i vikt fort och får då dtörre besvär sa dom...jo tack tappade 10 kilon och anfallen blev värre..jo tack jag vet=) Ville ju gå ner i vikt för att undvika dem....Att berätta det här på bloggen där i snitt 15 personer läser varje dag är jobbigt men det känns bättre som jag avslutat ett kapitel av mitt liv och kan gå vidare och slippa tänka tillbaka på allt. Jag har blivit en helt ny människa känns det som. Så är ni en av de som ger upp och tror det inte funkar bara för ni inte klarar dessa påhittade dieter...ge inte upp hoppet gör inte som jag men jag är ett livslevande exempel på att det går med viljan...
Jag mådde på nytt dåligt för inte alls länge sedan och började skära mig och ville inte längre leva. Detta på grund av ett "bråk" "vänner" emellan men jag sa till mig själv att har jag klarat detta som var mitt livs stora uppdrag ja då skulle jag då fan klara detta och med stöd av lärare, underbara vänner och familj så tog jag mig igenom detta och idag ser jag mig själv som en glad tjej som äntligen kan fortsätta leva livet, en tjej som härdan efter inte tar åt mig skit av andra utan går min egen väg. En tjej som inte ställer sig på någons sida och kan bevisa hur stark hon verkligen är!
Kramar till alla underbara människor där ute <33
Jag och en kompis hade en diskution...bara för utsidan ändras betyder inte deta att insidan förändras...Om en person tappar 10 kilo medan en annan går upp 10 kilo är de exakt samma personer men har "bytt" kroppsform precis som en klädstil...och inte ändras personens inre på grund av n klädstil??
Verkligen i en svaka...
Jag har hamnat där jag inte ville vara. Jag har hamnat i för mig helvetet. Jag har hamnat på en plats i livet som jag vantrivs med...
...jag tänker inte låtsas längre att jag mår bra för det gör jag inte. Jag mår bara sämre av att låtsas...
Det blir för mycket. Allt med skolan och vännre, de närmsat vännerna jag har vet vad som står på spel och jag hoppas att de acepterar det. Jag orkar inte med någonting längre och även inte då skolan. Men nu är jag inte bara skoltrött utan nu mår jag verkligen piss. Jag har varit skoltrött förut men när man då hade någonting att se fram emot eller va hemma för man "mådde dåligt" gjorde man saker som man gillade såsom att läsa en tidning mm men nu längre är ingeting roligt. Det enda jag vill göra är att sova och sova och sova. På sista tiden har jag varit extremt trött och det hr inte spelat någon roll om hur länge jag sovit utan jag är konstant trött. Och nu såhär nära betygen mm är det en ännu större press när jag vill kunna få godkänt i alla ämnen.
Det senaste 6 månaderna har varit jobbiga. Jag har förlorat en vän som betydde mycket för mig. Två av mina släktingar har dött...jag själv har åkt ut och in på sjukhus, blivit stucken gång på gång och "akut"opererad. (Det där med stucken är STORT om man har nålfobi). OCh nu har kroppen sagt ifrån. Är som jag nämnde ett X antal gånger konstant trött hela tiden förkyld och halsen tar dö på mig.
Jag vill kunna göra alla glada, hjälpa alla vad dom än ber om. Jag vill vara den där vänen som ställer upp för allt och alla till vilket pris som helst om det nu innebär att man sitter till 3 på nätterna med ett gemensamt skolarbete och fixar det på egen hand. Jag vill vara den där perfkta dottern som aldrig sviker föräldrarna och gör allt som ber om.
Det är ingen som begär det av mig men jag vill men jag kan inte. OCh det sårar mig något enormt. JAg orkar inget mera nu. Jag är trött på allt tjafs, på alla sjukdomar och på dom som inte förstår.
....
- Lina, hade det inte varit för konfirmationen tror jag aldrig det uppståt samma vänskap som det nu gjort. Du betyder mer för mig än många andra och jag älskar dig!
-Louise, utan dig hade det här varit omöjligt då hade jag gett upp för så länge sedan....
-Jag älskar er två!<3
(-Louise lycka till imon, du klarar det galant=P)
...jag tänker inte låtsas längre att jag mår bra för det gör jag inte. Jag mår bara sämre av att låtsas...
Det blir för mycket. Allt med skolan och vännre, de närmsat vännerna jag har vet vad som står på spel och jag hoppas att de acepterar det. Jag orkar inte med någonting längre och även inte då skolan. Men nu är jag inte bara skoltrött utan nu mår jag verkligen piss. Jag har varit skoltrött förut men när man då hade någonting att se fram emot eller va hemma för man "mådde dåligt" gjorde man saker som man gillade såsom att läsa en tidning mm men nu längre är ingeting roligt. Det enda jag vill göra är att sova och sova och sova. På sista tiden har jag varit extremt trött och det hr inte spelat någon roll om hur länge jag sovit utan jag är konstant trött. Och nu såhär nära betygen mm är det en ännu större press när jag vill kunna få godkänt i alla ämnen.
Det senaste 6 månaderna har varit jobbiga. Jag har förlorat en vän som betydde mycket för mig. Två av mina släktingar har dött...jag själv har åkt ut och in på sjukhus, blivit stucken gång på gång och "akut"opererad. (Det där med stucken är STORT om man har nålfobi). OCh nu har kroppen sagt ifrån. Är som jag nämnde ett X antal gånger konstant trött hela tiden förkyld och halsen tar dö på mig.
Jag vill kunna göra alla glada, hjälpa alla vad dom än ber om. Jag vill vara den där vänen som ställer upp för allt och alla till vilket pris som helst om det nu innebär att man sitter till 3 på nätterna med ett gemensamt skolarbete och fixar det på egen hand. Jag vill vara den där perfkta dottern som aldrig sviker föräldrarna och gör allt som ber om.
Det är ingen som begär det av mig men jag vill men jag kan inte. OCh det sårar mig något enormt. JAg orkar inget mera nu. Jag är trött på allt tjafs, på alla sjukdomar och på dom som inte förstår.
....
- Lina, hade det inte varit för konfirmationen tror jag aldrig det uppståt samma vänskap som det nu gjort. Du betyder mer för mig än många andra och jag älskar dig!
-Louise, utan dig hade det här varit omöjligt då hade jag gett upp för så länge sedan....
-Jag älskar er två!<3
(-Louise lycka till imon, du klarar det galant=P)
Nej det går inte
Jag måste göra något för jag orkar inte må så här länge till. Jag trodde det skulle hjällpa men tydligen inte. Mamma har sagt att hon finns här för mig och många andra men det spelar ingen roll. Jag behövde en person men det har totalt skitit sig nu....
Som jag skrev är det inte längre någon nyhet att jag konstant är sjuk hela tiden och njuter jag av det och skoldagarna jag slipper? Nej det är bara jobbigt. Jobbigt att hela tiden bahöva snyta sig eller käka starka halstabletter stup i kvarten.
Allt är så jobbigt och jag pallar verkligen ingenting längre. Också en anledning varför jag inte är i skolan. Jag gråter typ hela tiden. Jag behöver bara sitta och titta på Tv:n och börja stor böla. Vill verkligen inte prata med "nån" mrn är kanske det jag behöver. Är bara ett år kvar så slipper jag skiten jag slipper allt! Jag tänker börja ett nytt liv då. Inte byta namn och så men jag tänker bli en mer självisk och starkare Josefine. Nu menar jag inte som en egoist utan jag tönker ägna mer tankar och tid åt mig själv. Se till att jag mår bra och att allt inte handlar om andra personer...Men det gäller att komma in på skolan först och känner jag att det inte går även i 9:an då får jag väl försöka lösa det på ett eller annat vis.
Ska göra en sådan här lista jag oxå, verkar ju vara ganska "populärt"
För fem år sedan:
var jag nio år och skulle till att sluta lågstadiet. Då kände jag mig riktigt stor och man blev mer vuxen på sitt sätt att tänka. Tog även då en "paus" från min "pojkvän" och blev ihop med hans bästa kompis....(Tro det ller ej...)
För tre år sedan:
Var jag elva år och hade min första "svacka". Jag hade precis fått en lillebror som jag var så oerhört stolt över när jag blev kallad extramamma för han var och är mitt allt, Älskar dig Anton<3
För ett år sedan:
Var jag 13 år och hade min andra "svacka" Mådde så dåligt att jag ofta funderade på att ta livet av mig. Jag hade knappt varit i skolan på hela terminen och jag såg ingen mening med livet längre. Men då kom Louise till min räddning och jag klarade det...(Louise var den enda som någonsin visste var som försegick förutom min mamma då. Skärsåren på armen var "olyckor" och jag var sjuk ofta var anledningarna...)
För tre månader sedan:
Hade jag precis börjat "äta" efter att ha tappat 10 kilo. Jag blev att må mycket bättre men pendlade in och ut på sjukhus efter att ha fått diagnosen "troligen gallsten"
Igår:
Var jag med Louise och tillbringade några timmar på kupolen. Jag hade hemstudiedag och gjorde även tillsammans med Louise uppgifterna som tillhörde. Satt även och pratade med mamma om hur jag mådde och om allt som hänt...
Imorgon:
Har jag en sista träff innan konfirmationen på Söndag. Jag ska även dela reklam och färga håret blir troligtvis lite läxor och plugg inför spanska provet på måndag.
Om ett år:
Har jag troligtvis kommit på rätt spår och har få men nära vänner som jag vet jag kan lite på. Ni som finns idag om jag säger så. Jag hoppas även jag har kommit in på det önskade gymnasiet i antingen Uppsala eller Sundbyberg och mår bra. Att jag inte skär mig och att jag orkar med skolan. Att magproblemet är löst och att det går över av sig själv....Men framför allt hoppas jag att jag fortfarande har Lina och Louise vid min sida...<3
Jag utmanar:
Lina
Louise
Ciao<3
Som jag skrev är det inte längre någon nyhet att jag konstant är sjuk hela tiden och njuter jag av det och skoldagarna jag slipper? Nej det är bara jobbigt. Jobbigt att hela tiden bahöva snyta sig eller käka starka halstabletter stup i kvarten.
Allt är så jobbigt och jag pallar verkligen ingenting längre. Också en anledning varför jag inte är i skolan. Jag gråter typ hela tiden. Jag behöver bara sitta och titta på Tv:n och börja stor böla. Vill verkligen inte prata med "nån" mrn är kanske det jag behöver. Är bara ett år kvar så slipper jag skiten jag slipper allt! Jag tänker börja ett nytt liv då. Inte byta namn och så men jag tänker bli en mer självisk och starkare Josefine. Nu menar jag inte som en egoist utan jag tönker ägna mer tankar och tid åt mig själv. Se till att jag mår bra och att allt inte handlar om andra personer...Men det gäller att komma in på skolan först och känner jag att det inte går även i 9:an då får jag väl försöka lösa det på ett eller annat vis.
Ska göra en sådan här lista jag oxå, verkar ju vara ganska "populärt"
För fem år sedan:
var jag nio år och skulle till att sluta lågstadiet. Då kände jag mig riktigt stor och man blev mer vuxen på sitt sätt att tänka. Tog även då en "paus" från min "pojkvän" och blev ihop med hans bästa kompis....(Tro det ller ej...)
För tre år sedan:
Var jag elva år och hade min första "svacka". Jag hade precis fått en lillebror som jag var så oerhört stolt över när jag blev kallad extramamma för han var och är mitt allt, Älskar dig Anton<3
För ett år sedan:
Var jag 13 år och hade min andra "svacka" Mådde så dåligt att jag ofta funderade på att ta livet av mig. Jag hade knappt varit i skolan på hela terminen och jag såg ingen mening med livet längre. Men då kom Louise till min räddning och jag klarade det...(Louise var den enda som någonsin visste var som försegick förutom min mamma då. Skärsåren på armen var "olyckor" och jag var sjuk ofta var anledningarna...)
För tre månader sedan:
Hade jag precis börjat "äta" efter att ha tappat 10 kilo. Jag blev att må mycket bättre men pendlade in och ut på sjukhus efter att ha fått diagnosen "troligen gallsten"
Igår:
Var jag med Louise och tillbringade några timmar på kupolen. Jag hade hemstudiedag och gjorde även tillsammans med Louise uppgifterna som tillhörde. Satt även och pratade med mamma om hur jag mådde och om allt som hänt...
Imorgon:
Har jag en sista träff innan konfirmationen på Söndag. Jag ska även dela reklam och färga håret blir troligtvis lite läxor och plugg inför spanska provet på måndag.
Om ett år:
Har jag troligtvis kommit på rätt spår och har få men nära vänner som jag vet jag kan lite på. Ni som finns idag om jag säger så. Jag hoppas även jag har kommit in på det önskade gymnasiet i antingen Uppsala eller Sundbyberg och mår bra. Att jag inte skär mig och att jag orkar med skolan. Att magproblemet är löst och att det går över av sig själv....Men framför allt hoppas jag att jag fortfarande har Lina och Louise vid min sida...<3
Jag utmanar:
Lina
Louise
Ciao<3
Resumè
Jag orkar snart inte mer. Fastän jag vet att ni finns där så ser jag inte längre någon mening med detta...
Det enda jag tydligen gör är att sårar en/flera person/er jag är ju så "jävla" känslomässig och en sådan person man inte kan lita på en svag lögnare.....
Mamma vet om allt nu och det känns bra. Bra för då vet hon varför jag inte mår bra, varför jag inte pallar skolan och ja rent ut sagt livet mycket längre.
Men hon finns där för mig, hon har visat en helt annan sida av vad jag aldrig någonsin skådat och jag älskar henne!
Louise ligger här och snosar så sött. Somnade efter en kort/lång konversation med en speciell person. ;P Vem kan det vara? Ja som sagt, imorgon bär det av till kupolen, har lite grejer som står på prio 1 listan=):
* Hårfärg
* Kortbyxor/byxor helst jeans eller något "slittåligt"
* upplandningsbara batterier till min kamera=)
Denna månad tänker jag faktiskt spara lite=) Louise kom med en super idè om hur vi ska fira vårat sommarlov<3 Ser verkligen ifram emot detta och hoppas det sker=)
Nu är det bara 3/4 dagar kvar till konfan, gud vad skönt! Visserligen har jag haft en trevlig stund de gånger vi träffats men aldrig riktigt SÅ kul =) Men ändå, Toveh`s och Gabbe`s häftiga disskutioner eller thomas sjuka skämt. Eller varför inte Davids egna verison av "disco dans"
Louise och jag satt och snakade minnen ikväll...både goda och dåliga. Det var så roligt att kunna säga "men minns du ***** och gud vad snygg han va!" eller "minns du när vi ********" denna kväll betydde så mycket Louise<3
Satt och tittade på Akutmottagningen på tv4 fakta och ja det kom in ett band. 67 Speciel och de ju fan grymt bra! Älskade deras musik från första början, där ser man ;P
Ja ni får ett smakprov så är det sängen som gäller för mig nu=)
Dagens +: Jag ligger inte efter i någonting! Endast en NO-uppgift att lämna in och ändå har jag varit borta så mycket=) Blir fan stolt över mig själv, visserligen har jag spanska prov på måndag men det klarar jag galant=) (haha om man ändå hade självförtroende)
Försök att inte bry er om videon och lyssna på låten...vad tycker ni?
Kram<3
Det enda jag tydligen gör är att sårar en/flera person/er jag är ju så "jävla" känslomässig och en sådan person man inte kan lita på en svag lögnare.....
Mamma vet om allt nu och det känns bra. Bra för då vet hon varför jag inte mår bra, varför jag inte pallar skolan och ja rent ut sagt livet mycket längre.
Men hon finns där för mig, hon har visat en helt annan sida av vad jag aldrig någonsin skådat och jag älskar henne!
Louise ligger här och snosar så sött. Somnade efter en kort/lång konversation med en speciell person. ;P Vem kan det vara? Ja som sagt, imorgon bär det av till kupolen, har lite grejer som står på prio 1 listan=):
* Hårfärg
* Kortbyxor/byxor helst jeans eller något "slittåligt"
* upplandningsbara batterier till min kamera=)
Denna månad tänker jag faktiskt spara lite=) Louise kom med en super idè om hur vi ska fira vårat sommarlov<3 Ser verkligen ifram emot detta och hoppas det sker=)
Nu är det bara 3/4 dagar kvar till konfan, gud vad skönt! Visserligen har jag haft en trevlig stund de gånger vi träffats men aldrig riktigt SÅ kul =) Men ändå, Toveh`s och Gabbe`s häftiga disskutioner eller thomas sjuka skämt. Eller varför inte Davids egna verison av "disco dans"
Louise och jag satt och snakade minnen ikväll...både goda och dåliga. Det var så roligt att kunna säga "men minns du ***** och gud vad snygg han va!" eller "minns du när vi ********" denna kväll betydde så mycket Louise<3
Satt och tittade på Akutmottagningen på tv4 fakta och ja det kom in ett band. 67 Speciel och de ju fan grymt bra! Älskade deras musik från första början, där ser man ;P
Ja ni får ett smakprov så är det sängen som gäller för mig nu=)
Dagens +: Jag ligger inte efter i någonting! Endast en NO-uppgift att lämna in och ändå har jag varit borta så mycket=) Blir fan stolt över mig själv, visserligen har jag spanska prov på måndag men det klarar jag galant=) (haha om man ändå hade självförtroende)
Försök att inte bry er om videon och lyssna på låten...vad tycker ni?
Kram<3
Vad är meningen med livet?
Jag orkar fan inte bry mig mer! Jag har gjort vad jag kan och jag pallar inge mera snart, bekräftelse är vad jag behöver! Jag har de som bryr sig och de betyder grymt mycket för mig och ni vet vilka ni är! Och jag är jävligt glad att jag har er!
jag har gjort det igen och jag vill inte längre, jag vill att allt ska ta slut och att allt ska förvinna!
Ni behöver inte klaga för ett lite väl ingårende inlägg för det är ingen som tvingar er att läsa detta!
Jag gjorde det igen. Men det är inte förrän man sitter där och det inte vill sluta blöda man börjar tänka
vafan gör jag? Jag vill inte det här. Jag vill inte lämna det här och lämna och låta många ställa sig frågan varför?
Men jag orkar inte längre....jag måste ha hjälp och det här kan inte fortsätta längre...jag pallar inte!
Vetskapen av vad jag orsakat pallar jag inte. JAg behöver den här personen och jag saknar den enormt!.....
jag har gjort det igen och jag vill inte längre, jag vill att allt ska ta slut och att allt ska förvinna!
Ni behöver inte klaga för ett lite väl ingårende inlägg för det är ingen som tvingar er att läsa detta!
Jag gjorde det igen. Men det är inte förrän man sitter där och det inte vill sluta blöda man börjar tänka
vafan gör jag? Jag vill inte det här. Jag vill inte lämna det här och lämna och låta många ställa sig frågan varför?
Men jag orkar inte längre....jag måste ha hjälp och det här kan inte fortsätta längre...jag pallar inte!
Vetskapen av vad jag orsakat pallar jag inte. JAg behöver den här personen och jag saknar den enormt!.....
Jag ångrar mig!
JAg ångrar mig men skadan är redan skedd. Det gjorde inte ont! MEn jag vill inte må så här!
Lättare att förlåta en fiende än en vän
Hade bara lust att få fram det, vet inte varför.
Nu orkar jag inget mera. Jag vill att allt blir som vanligt igen. Och kan jag fixa det på något sätt ja hör då av dig, jag tycker ju om dig<3
Har setat nu och gjort lite album på datan med olika kompisar och gruppfoton mm. Tänkte slänga upp några!
Jag kanske är jävligt dålig på att visa det men för mig betyder mina vänner mest. Även om jag som sagt inte är duktig ¨på att visa det är ni allt!<3
Nu orkar jag inget mera. Jag vill att allt blir som vanligt igen. Och kan jag fixa det på något sätt ja hör då av dig, jag tycker ju om dig<3
Har setat nu och gjort lite album på datan med olika kompisar och gruppfoton mm. Tänkte slänga upp några!
Jag kanske är jävligt dålig på att visa det men för mig betyder mina vänner mest. Även om jag som sagt inte är duktig ¨på att visa det är ni allt!<3
FAN!
Såklart har jag inte med mig papperet till försurningsuppgiften hem! Och så upptäcker jag
att jag har ett läxförhör på slöjden som jag inte läst någonting alls till imorgon!
JAG PALLAR INGE MERA!
Ni behöver inte läsa men jag måste få skriva.
Jag orkar inge mera, jag pallar fan inge mera. Det blir för mycket. Jag mår tillräckligt dåligt. Jag hade en period i mitt liv förra våren då allt var upp och ner. Jag åt och jag åt (jag helt enkelt tröst åt) och låg i min säng och glodde på TV:N. Jag var deprimerad. Jag grät för minsta lilla, skar mig (hade tur och fick inga stora ärr) skrev självmordsbrev mm. Jag ville inte leva mera. Jag halkade efter nåfot grymt och allt var en enda röra. Jag hamnade efter grymt mycket i skolan men jag klarade mig "betygsmässigt". Sommar lovet kom och jag trodde 8:an skulle bli bättre. Men det blev det inte.
Under jul och nyår tröttnade jag på att var tjock. Jag bestämade mig och jag gick ner 10 kilo. Jag blev å må bättr, kände mig vakrare, fast inte helt nöjd och livet var på topp. Men jag blev sjuk och opererad. Ända sen den dag jag blev opererad har jag avrit tillbaka på samma punkt att jag inte orkar mera. Jag har inte gått upp utan gått ner yttligare femkilo i vikt men mår jag bättre för det? NEJ! Jag mår så dåligt att jag vet inte var jag vill. Jag känner mig så ensam för jag vet att min egen ljusspridare Louise själv inte har det lätt och jag tänker inte blanda in henne. Jag har ingen jag kan prata med. Ingen jag kan gråta ut hos....Jag är inte den typen som kan låtsas att allt är frid och fröjd det är inte jag. Och jag är den känslosamma typen det vet jag men det kan jag inte göra något år men jag är inte knäpp i huvudet för det! Och jag vägrar bli sedd så. En sann vän dömer inte och tar en för den man är och lever med det och det är du Louise. Du säger aldrig till mig saker såsom "du är *'*****" Men vill man göra det varsågod men varje människa är inte perfekt. Inte du, inte jag, ingen är perfekt! Man kna inte begära en människa att ändra på sig. Jag vill bara att skiten ska ta slut, jag vill bara härifrån! Fortsätter det som det håller på nu då orkar jag inte länge till..............
Louise ängeln i mitt liv, utan dig hade jag inte funnits här! Anton jag Älskar dig av hela mitt hjärta...<3
Hej Då
att jag har ett läxförhör på slöjden som jag inte läst någonting alls till imorgon!
JAG PALLAR INGE MERA!
Ni behöver inte läsa men jag måste få skriva.
Jag orkar inge mera, jag pallar fan inge mera. Det blir för mycket. Jag mår tillräckligt dåligt. Jag hade en period i mitt liv förra våren då allt var upp och ner. Jag åt och jag åt (jag helt enkelt tröst åt) och låg i min säng och glodde på TV:N. Jag var deprimerad. Jag grät för minsta lilla, skar mig (hade tur och fick inga stora ärr) skrev självmordsbrev mm. Jag ville inte leva mera. Jag halkade efter nåfot grymt och allt var en enda röra. Jag hamnade efter grymt mycket i skolan men jag klarade mig "betygsmässigt". Sommar lovet kom och jag trodde 8:an skulle bli bättre. Men det blev det inte.
Under jul och nyår tröttnade jag på att var tjock. Jag bestämade mig och jag gick ner 10 kilo. Jag blev å må bättr, kände mig vakrare, fast inte helt nöjd och livet var på topp. Men jag blev sjuk och opererad. Ända sen den dag jag blev opererad har jag avrit tillbaka på samma punkt att jag inte orkar mera. Jag har inte gått upp utan gått ner yttligare femkilo i vikt men mår jag bättre för det? NEJ! Jag mår så dåligt att jag vet inte var jag vill. Jag känner mig så ensam för jag vet att min egen ljusspridare Louise själv inte har det lätt och jag tänker inte blanda in henne. Jag har ingen jag kan prata med. Ingen jag kan gråta ut hos....Jag är inte den typen som kan låtsas att allt är frid och fröjd det är inte jag. Och jag är den känslosamma typen det vet jag men det kan jag inte göra något år men jag är inte knäpp i huvudet för det! Och jag vägrar bli sedd så. En sann vän dömer inte och tar en för den man är och lever med det och det är du Louise. Du säger aldrig till mig saker såsom "du är *'*****" Men vill man göra det varsågod men varje människa är inte perfekt. Inte du, inte jag, ingen är perfekt! Man kna inte begära en människa att ändra på sig. Jag vill bara att skiten ska ta slut, jag vill bara härifrån! Fortsätter det som det håller på nu då orkar jag inte länge till..............
Louise ängeln i mitt liv, utan dig hade jag inte funnits här! Anton jag Älskar dig av hela mitt hjärta...<3
Hej Då
Jag orkar inte mer!
Allt är för jävligt. (Gillar inte att svära men men). Har duchat och sitter här med pyjamas och snackar med Louise och Fredrika<3 Jag älskar er båda! Allt är för jävligt. Det är jobbigt hemma och så har det hänt fler saker som jag inte tänker nämna på bloggen....Mamma kom in till mig och frågade vad som hänt och tårar bara rann neerförmina kinder hemma, det enda jag sa var "Skjuts mig till Säter, jag behöverLouise" Och sagt och gjort nu sitter jag här och har gråtit och gråtit....Fredrika och Louise ni är det bästa stödet!<3
Nej vill bara att nian rinner iväg nu så jag får börja på gymnasiet. Louise och jag funderar på OP i sundbyberg, dock ett specieltutformat program som finns i U-sala och Sundbyberg men det lutar åt S-berg. Jaja i alla fall!
LOUSIE OCH FREDRIKA HADE NI INTE FUNNITS I DENNA STUND VET JAG INTE HUR JAG KLARAT MIG. TACK!
Louise älskar dig av hela mitt hjärta<3<3<3(Du fanns där när jag mådde som sämst, det är tack vare dig jag lever!<3)
Ciao <3
Nej vill bara att nian rinner iväg nu så jag får börja på gymnasiet. Louise och jag funderar på OP i sundbyberg, dock ett specieltutformat program som finns i U-sala och Sundbyberg men det lutar åt S-berg. Jaja i alla fall!
LOUSIE OCH FREDRIKA HADE NI INTE FUNNITS I DENNA STUND VET JAG INTE HUR JAG KLARAT MIG. TACK!
Louise älskar dig av hela mitt hjärta<3<3<3(Du fanns där när jag mådde som sämst, det är tack vare dig jag lever!<3)
Ciao <3
I`m yours...
.. är låten som spelas om och om igen. Det är något speciellt med den man vill bara...åhh jag vet inte hur jag ska .
Har varit inlagd nu igen:( F*n va trött jag är på sjukhus. Personalen är/var jättegullig men vad tråkigt man har!
Trodde det var över nu efter operationen men icke sa nicke. Va hos Louise i Måndags och skulle sova där och visst får man ont i magen. Ingen medicin hjälpte så det blev ett yttligare besök på akuten där jag väntade 3 timmar närmare tror jag på en läkare... Det värsta var att när jag kom dit stack dom mig med blodprover sen fick jag en spruta i ryggen/rumpan eller ja.... men ingenting hjälpte så när läkaren kom och så fick jag (äntligen) något som fungerade och ni kan ju gissa vad *morfin* Vart så "full" på 1/2 dos så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Blev inlagd och uppkörd till barnavdelningen och fick dela rum med en äldre kille. PÅ morgonen fick jag dropp, skulle fasta och sedan blev det ultraljud men han såg inget spe. Blev av med droppet och fick lite lunch och så klart får jag ont. Fick Diklofenak och för första gången någonsin hjälpte denna=) Hallelujha:D Men fick på grund av detta åka upp på typ skiktröntgen gud vad jag HATAR såna där stora maskiner:S MEn det visade heller inget spec. Så jag var kvar där över natten så än är alla "krampanfall" ett olöst mysterium. Men har fått nått kramplösande och vid nästa anfall så ska vi ta kontakt med kirurgen så de kanske gör en Mangnet...bla bla.. undersökning så nu hoppas jag att de inte blir nå fler för det tär väldigt på krafterna...
Nej men nu ska jag försöka hitta en sax så jag kan klippa bort det "fina" armbandet på min handled med personnummer och allt:)
Ciao<3
Ni var så underbara förra veckan: Lina, Louise, Fredrika och Ida<3<3
Har varit inlagd nu igen:( F*n va trött jag är på sjukhus. Personalen är/var jättegullig men vad tråkigt man har!
Trodde det var över nu efter operationen men icke sa nicke. Va hos Louise i Måndags och skulle sova där och visst får man ont i magen. Ingen medicin hjälpte så det blev ett yttligare besök på akuten där jag väntade 3 timmar närmare tror jag på en läkare... Det värsta var att när jag kom dit stack dom mig med blodprover sen fick jag en spruta i ryggen/rumpan eller ja.... men ingenting hjälpte så när läkaren kom och så fick jag (äntligen) något som fungerade och ni kan ju gissa vad *morfin* Vart så "full" på 1/2 dos så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Blev inlagd och uppkörd till barnavdelningen och fick dela rum med en äldre kille. PÅ morgonen fick jag dropp, skulle fasta och sedan blev det ultraljud men han såg inget spe. Blev av med droppet och fick lite lunch och så klart får jag ont. Fick Diklofenak och för första gången någonsin hjälpte denna=) Hallelujha:D Men fick på grund av detta åka upp på typ skiktröntgen gud vad jag HATAR såna där stora maskiner:S MEn det visade heller inget spec. Så jag var kvar där över natten så än är alla "krampanfall" ett olöst mysterium. Men har fått nått kramplösande och vid nästa anfall så ska vi ta kontakt med kirurgen så de kanske gör en Mangnet...bla bla.. undersökning så nu hoppas jag att de inte blir nå fler för det tär väldigt på krafterna...
Nej men nu ska jag försöka hitta en sax så jag kan klippa bort det "fina" armbandet på min handled med personnummer och allt:)
Ciao<3
Ni var så underbara förra veckan: Lina, Louise, Fredrika och Ida<3<3
Om mig
Tänkte faktiskt tråka ut er med en lista om vem jag är, har inget bättre för mig...
Namn: Sandra Josefine Gabrielsson
Tilltalesnamn: Josse eller Jossan
Födelsedag: 10 Augusti
Hemstad: Gustafs om det ens räknas till att vara en "stad"
Ögonfärg: Klarblåa
Hårfärg: Brunt med ljusare slingor i
Längd: 168,5 cm
Höger/Vänsterhänt: Högerhänt
Värsta vana: Jag svär på tok för mycket
Stjärntecken: Lejon
Sko storlek: 38/39
Skor idag: ?
Skilda föräldrar: Nej
Svaghet: Många det...
Rädslor: Bli mördad, utnyttjad och sårad
Första jag tänker på när jag vaknar: "Jag hinner 5 minuter till"
Läggtider: Det vill ni inte veta!=P
Bästa minne från 2007: Bulgarien resan i Augusti
Favoriter:
Färg: Turkos
Mat: Sallad & Tacos
Sport: Långa promenader ( om detta ens räknas till sport)
Djur: Kaninen Kerstin
Glass: Ben & Jerry Cookie Dough
Godis: ----Kommer inte ihåg
Affär: H&M
Helgdag: Midsommar
Årstid: Sommar
RAdiostation: Rix FM
Parfym: Paris Hiltons "CanCan"
Vänner och Livet:
Vill jag bli när jag blir stor: Sjuksköterska/läkare eller reseledare
Hur vill du dö: HUR???
Vem av mina vänner är mest lik mig: Louise<3
Vem är högljudast: Ella!<3
Vem får dig mest att skratta: Jadu...
Vem har du känt längst: Emma<3
Vem är blygast: Svårt....
När grät du senast: Igår
Bästa känslan: Lycka och Kärlek/förelskelse
Värsta: Sårad/Sorg
Vill jag bo i framtiden: Haha Danmark! Nejdå men Borlänge kanske...
Har du någonsin varit?:
Varit kär: aaa
Blvit dissad: Jag är osäker:/
Rymt hemifrån: Nej
Skolkat: Nej
Sovit utomhus: Man har väl tältat:P
Gråtit i skolan: haha räknas idrotten? Ja!
Spytt i skolan: Som tur Nej, spyr typ aldrig
Velat bli modell: Nej faktiskt inte
Varit full: NEJ!
Ätit Sushi: Nej
Snattat: NEJ!
Jag:
Svär: För ofta
Sjunger bra: Vad vet jag =P
Dushar dagligen: Oftast
Kommer överens med mina föräldrar: Ja/nej
För dagbok: Det händer
This or That:
Pepsi(max)/Cola: Pepsi Max
McDonalds/BurgerKing: Mcdonalds
Singel eller gruppdejt: Singel
Choklad/Vanilj: Choklad
Jordgubbar/Blåbär: Jordgubbar
Kött/ Fisk: Kött
Tv/Film: Båda
Gitarr/Trummor: Gitarr
Adidas/Nike: Nike
Kakor/Paj: Paj
Liten inblick kanske det blir på hur jag är som person vad vet jag=P
Sen ska ni få ett smakprov på världens underbaraste låt!
Namn: Sandra Josefine Gabrielsson
Tilltalesnamn: Josse eller Jossan
Födelsedag: 10 Augusti
Hemstad: Gustafs om det ens räknas till att vara en "stad"
Ögonfärg: Klarblåa
Hårfärg: Brunt med ljusare slingor i
Längd: 168,5 cm
Höger/Vänsterhänt: Högerhänt
Värsta vana: Jag svär på tok för mycket
Stjärntecken: Lejon
Sko storlek: 38/39
Skor idag: ?
Skilda föräldrar: Nej
Svaghet: Många det...
Rädslor: Bli mördad, utnyttjad och sårad
Första jag tänker på när jag vaknar: "Jag hinner 5 minuter till"
Läggtider: Det vill ni inte veta!=P
Bästa minne från 2007: Bulgarien resan i Augusti
Favoriter:
Färg: Turkos
Mat: Sallad & Tacos
Sport: Långa promenader ( om detta ens räknas till sport)
Djur: Kaninen Kerstin
Glass: Ben & Jerry Cookie Dough
Godis: ----Kommer inte ihåg
Affär: H&M
Helgdag: Midsommar
Årstid: Sommar
RAdiostation: Rix FM
Parfym: Paris Hiltons "CanCan"
Vänner och Livet:
Vill jag bli när jag blir stor: Sjuksköterska/läkare eller reseledare
Hur vill du dö: HUR???
Vem av mina vänner är mest lik mig: Louise<3
Vem är högljudast: Ella!<3
Vem får dig mest att skratta: Jadu...
Vem har du känt längst: Emma<3
Vem är blygast: Svårt....
När grät du senast: Igår
Bästa känslan: Lycka och Kärlek/förelskelse
Värsta: Sårad/Sorg
Vill jag bo i framtiden: Haha Danmark! Nejdå men Borlänge kanske...
Har du någonsin varit?:
Varit kär: aaa
Blvit dissad: Jag är osäker:/
Rymt hemifrån: Nej
Skolkat: Nej
Sovit utomhus: Man har väl tältat:P
Gråtit i skolan: haha räknas idrotten? Ja!
Spytt i skolan: Som tur Nej, spyr typ aldrig
Velat bli modell: Nej faktiskt inte
Varit full: NEJ!
Ätit Sushi: Nej
Snattat: NEJ!
Jag:
Svär: För ofta
Sjunger bra: Vad vet jag =P
Dushar dagligen: Oftast
Kommer överens med mina föräldrar: Ja/nej
För dagbok: Det händer
This or That:
Pepsi(max)/Cola: Pepsi Max
McDonalds/BurgerKing: Mcdonalds
Singel eller gruppdejt: Singel
Choklad/Vanilj: Choklad
Jordgubbar/Blåbär: Jordgubbar
Kött/ Fisk: Kött
Tv/Film: Båda
Gitarr/Trummor: Gitarr
Adidas/Nike: Nike
Kakor/Paj: Paj
Liten inblick kanske det blir på hur jag är som person vad vet jag=P
Sen ska ni få ett smakprov på världens underbaraste låt!
Då börjar vi om
Ja då börjar vi om då. Det blir en nystart. Jag vill och ska skriva om det som intresserar mig och det som händer i mitt liv. Dock inte en "dagbok" med utskrifter som " idag gick jag upp klockan halv sju och åt frukost..." om ni förstår.Men vem är jag då?
Jo jag är en blyg men glad tjej från Säter, eller ja närmare bestämt Gustafs. Jag bor om med mina föräldrar och syskon i en villa. Jag har få vänner men de jag har är vänner som varar för livet (kan man hoppas). Är väldigt intresserad i film och litratur, gillar även själv att skriva mycket.
Bloggen kommer även flitigt användas till att skriva om hur vägen till att leva ett hälsosamt liv går för min del=P jag hoppas verkligen jag lyckas men man vet aldrig.
Det var allt för mig i denna stund, på återseende!
