ABloggAboutMe

Idag trivs jag med mig själv...Idag kan jag säga att jag mår bra, jag klara mig utan det...Idag kan jag kalla mig själv vacker och komma ur provhytten med ett leende på läpparna istället för en mascara som kladdar och lämnar svart ränder i ansiktet...idag kallar jag mig själv inte fet idag kallar jag mig vacker, jag duger som jag är...



( Detta var jag för ett år sedan och jag kan lova er jag var ännu större vid jul då jag bestämde mig att nu fick det räcka...)

Jag drabbades av det som idag kallar en depression...En deprission som jag mådde så dåligt under, jag skar mig ville inte leva, det enda jag gjorde i princip var att ligga på mitt rum och titta på TV. Jag var expert på att trösta äta, mackor kakor dricka cola mm. Så häll det på i nästan ett halvår av mitt liv. Jag gick i sjunan och missade 3/4 av vårterminen.

Varför jag väljer att skriva om detta är för att jag vill berätta att man klarar av allt man vill, bara man bestämmer sig för det. Jag började en vecka innan jul på Cambridgekuren. Jag var inte ute efter att köra flera veckor i sträck utan ett par veckor bara för att komma igång. Och jag lcykades...i två dagar. Jag hade stöd och uppsikt av föräldrar och en konsulent som peppade mig och det var inga problem förutom att man varannan dag var tvungen att dricka som fibrer som man blandade i vattnen...detta blev som att dricka linfrön. OCh det jag kunde svälja det kom upp igen. Jag blev då så ledsen så ledsen men la av, det skulle gå på ett eller annat sätt.

Dagen innan julafton drabbades jag av mitt första gallstens anfall fast vi dock inte visste att det var det under denna tidpunkt. Jag hade inte ätit speciellt mycket onyttigt och något grymt ont i magen men mamma kom med orsaken att man kan ha "magknip" lite varstans i magen. Och jag uthärdade den timmen som detta anfall varade. Men jag bestämde mig för att ta det försiktigt resterande dagar för jag ville inte få "magknip" igen. Och det var när jag såg korten från julafton bestämde jag mig att så här ska det inte vara längre. Jag vill inte längre vara den "feta" i familjen och skämas var jag än går... Sagt och gjort. Jag gav mig själv nyårslöften om att:
* Inte äta godis
*Inte dricka dricka
* Äta en frukt om dagen
*Inte äta chips
* Göra så många situps och hantelövningar var dag vad vikten visade på...(säg att jag vägde X ena dagen då gjorde jag X antal...när jag gick ner till Y gjorde jag endast Y varje dag)

Och jag började genast. Med småövningar men med stora förändringar i kosten. 2 Januari var vi på McDonalds och åt...Istället för dricka tog jag ramlösa och istället för pomfritts tog jag minimorötter... Under kommande vecka märkte jag inte resultat och blev sur och bestämde mig för att "svälta" mig själv något jag verkligen ångrar att jag försökte. Det enda jag åt under en veckas tid var 12 apelsiner och drack X liter med Loka och jag kan lova er jag mådde inte bra. Efter en vecka sa mamma stopp och tvingade mig att äta...Det enda jag orkade var att ligga på soffan, jag kallsvettades, frös, började tappa hår och må illa. Och till och med jag insåg att så här kunde jag inte ha det. Jag började om från början och åt regelbundet började vara med på idrotten på skolan trots knä"skadan" och jag tappade 5 kilon på 2,5 vecka. Jag åt men inte mycket. Detta slutade med en avtuppning i oklädningsrummet efter idrotten men det är en historia för sig...
Jag var så stolt över mina 5 kilon!

Men så en fredag i slutet på Januari hade jag och en vän lite mysigt och bakade muffins och hade oss. Jag hade bestämt mig att unna mig detta efter en hel månad utan godsaker. Vi gjorde stora maffiga muffins och det blev pizza till kvällsmat, jag förtjänade det tyckte jag och åt med måttlig mängd... Men det skulle jag inte gjort. När klockan började närma sig midnatt fick jag sådant där "magknip" och gick upp till mamma. Bad henne massera mig på ryggen och prata med mig så jag kunde "lugna ner mig" (har väldigt lätt för att stressa upp mig när jag känner mig annorlunda) Jag tyckte smärtorna avtog och gick ner till mitt rum för att lägga mig men lika fort som de kom var de tillbaka och då bokstavligt skrek jag på mamma som kom ner och fortsatte massera och massera mig. Efter en timmes masserande och (liter) med tårar ville jag ut för nu fick jag inte luft kändes det som. Mamma kunde ju inte göra annat än att klä på sig och följa mig ut och hjälpte det? Nej! Jag rullade runt i slasken (sant) och bara skrek att jag inte orkade mera. Mamma satt i den där j****kön till sjukvårdsrådgivningen men kom aldrig fram så det blev ett besök på akuten.

Där "antog" de att de rörde sig om gallan då min mamma hade gallsten för då ca ett år sedan. Och ja la av med allt som hade med fett att göra. Jag vägde mig inte utan fortsatte bara och vara nyttig. Men på sportlovet var det dags igen för ett sjukhusbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus efter ett anfall i Stockholm och då var jag tvungen att väga mig. Och vad jag skämdes. Jag skämdes så, skulle jag upp på vågen inför Louise (även om jag visste att hon inte "älskar" mig för vikten...att hon skulle fly när hon såg vad jag hamnat...) och en sjuksköterska? Men jag hade inget val eller hur? Och jag gjorde det...Trots smärtan log jag när jag såg att jag tappat yttligare 2 kilon!

Detta gjorde mig enormt peppad.

Anfallen fortsatte och likadant gjorde vikten som minskade för var vecka...
När jag fick gallsten fastställt var jag lyckligare än någonsin, de hade äntligen hittat felet...nu skulle kanske allt lösa sig?
Nej det krävdes en veckas av anfall varje dag och en akutoperation innan det löste sig.

Efter operationen började jag igen och gå och äta nyttigt och nu 6 månader senare minus 2 (4 månader) har jag tappat hela 15 kilo, 20 cm på magen och 15 cm runt midjan står jag här idag...lycklig och mår bra. Nu är inte mitt mål längre att se till att gå ner i vikt utan att hålla den och det gör jag men jag tappar samtidigt. Och jag ser fortfarande mig själv som samma person. Mina släktingar jag träffade på Jul träffade jag i maj senast och de kände inte igen mig. Dels hade jag färgat håret mm men de frågade mina föräldrar var Josse var fastän jag stod 10 meter bort och vinkade. Det är sådant som har fått mitt självförtroende stärkt! Orden jag får höra om hur vacker jag har blvit...jag är fortfarande samma människa fast i en mer "slimmad" verision. Visserligen vill jag än tappa ett par kilon men jag ser det inte längre som ett måste...=)

Jag är gärna den som stöttar andra nu! För jag har gått igenom ett helvete men ändå det bästa i mitt liv. Det tråkiga var nog att man har lättare att drabbas av gallsten om man går ner i vikt fort och får då dtörre besvär sa dom...jo tack tappade 10 kilon och anfallen blev värre..jo tack jag vet=) Ville ju gå ner i vikt för att undvika dem....Att berätta det här på bloggen där i snitt 15 personer läser varje dag är jobbigt men det känns bättre som jag avslutat ett kapitel av mitt liv och kan gå vidare och slippa tänka tillbaka på allt. Jag har blivit en helt ny människa känns det som. Så är ni en av de som ger upp och tror det inte funkar bara för ni inte klarar dessa påhittade dieter...ge inte upp hoppet gör inte som jag men jag är ett livslevande exempel på att det går med viljan...

Jag mådde på nytt dåligt för inte alls länge sedan och började skära mig och ville inte längre leva. Detta på grund av ett "bråk" "vänner" emellan men jag sa till mig själv att har jag klarat detta som var mitt livs stora uppdrag ja då skulle jag då fan klara detta och med stöd av lärare, underbara vänner och familj så tog jag mig igenom detta och idag ser jag mig själv som en glad tjej som äntligen kan fortsätta leva livet, en tjej som härdan efter inte tar åt mig skit av andra utan går min egen väg. En tjej som inte ställer sig på någons sida och kan bevisa hur stark hon verkligen är!



Kramar till alla underbara människor där ute <33

Jag och en kompis hade en diskution...bara för utsidan ändras betyder inte deta att insidan förändras...Om en person tappar 10 kilo medan en annan går upp 10 kilo är de exakt samma personer men har "bytt" kroppsform precis som en klädstil...och inte ändras personens inre på grund av n klädstil??